Raphael
Raphael's Oil Paintings
Raphael Museum
April 6 or March 28, 1483 – April 6, 1520. Italian painter.

About Us
email

90,680 paintings total now
Toll Free: 1-877-240-4507

  
  

Raphael Gallery.org, welcome & enjoy!
Raphael Gallery.org
 

Anton Raphael Mengs
Portrait of Infante Antonio Pascual of Spain
Date c. 1765 Medium Oil on canvas Dimensions 84 x 68 cm (33.1 x 26.8 in) cjr
ID: 81638

Anton Raphael Mengs Portrait of Infante Antonio Pascual of Spain
Go Back!



Anton Raphael Mengs Portrait of Infante Antonio Pascual of Spain


Go Back!


 

Anton Raphael Mengs

1728-1779 Dutch Anton Raphael Mengs Gallery Mengs was born in 1728 at Usti nad Labem (German: Aussig) in Bohemia on 12 March 1728; he died in Rome 29 June 1779. His father, Ismael Mengs, a Danish painter, established himself finally at Dresden, whence in 1741 he took his son to Rome. In Rome, his fresco painting of Parnassus at Villa Albani gained him a reputation as a master painter. The appointment of Mengs in 1749 as first painter to Frederick Augustus, elector of Saxony did not prevent his spending much time in Rome, where he had married Margarita Quazzi who had sat for him as a model in 1748, and abjured the Protestant faith, and where he became in 1754 director of the Vatican school of painting, nor did this hinder him on two occasions from obeying the call of Charles III of Spain to Madrid. There Mengs produced some of his best work, and specially the ceiling of the banqueting-hall of the Royal Palace of Madrid, the subject of which was the Triumph of Trajan and the Temple of Glory. Among his pupils there was Agust??n Esteve. After the completion of this work in 1777, Mengs returned to Rome, and there he died, two years later, in poor circumstances, leaving twenty children, seven of whom were pensioned by the king of Spain. His portraits and autoportraits recall an attention to detail and insight, often lost from the grand manner paintings. Besides numerous paintings in the Madrid gallery, the Ascension and St Joseph at Dresden, Perseus and Andromeda at Saint Petersburg, and the ceiling of the Villa Albani must be mentioned among his chief works. In 1911, Henry George Percy, 7th Duke of Northumberland, possessed a Holy Family, and the colleges of All Souls and Magdalen, at Oxford, possessed altar-pieces by Mengs's hand. In his writings, in Spanish, Italian and German, Mengs has put forth his eclectic theory of art, which treats of perfection as attainable by a well-schemed combination of diverse excellences Greek design, with the expression of Raphael, the chiaroscuro of Correggio, and the colour of Titian. He would have fancied himself the first neoclassicist, while in fact he may be the last flicker of Baroque art. Or in the words of Wittkower, In the last analysis, he is as much an end as a beginning. His intimacy with Johann Joachim Winckelmann, who constantly wrote at his dictation, has enhanced his historical importance, for he formed no scholars, and the critic must now concur in Goethe's judgment of Mengs in Winckelmann und sein Jahrhundert; he must deplore that so much learning should have been allied to a total want of initiative and poverty of invention, and embodied with a strained and artificial mannerism. Mengs was famous for his rivalry with the contemporary Italian painter Pompeo Batoni.  Related Paintings of Anton Raphael Mengs :. | Portrait of Archduke Ferdinand (1769-1824) and Archduchess Maria Anna of Austria (1770-1809), children of Leopold II, Holy Roman Emperor | Portrait of Maria Antonia Walpurgis of Bavaria | Semiramis Receives News of the Babylonian Revolt by Anton Raphael Mengs. Now in the Neues Schloss, Bayreuth | Holy Roman Emperor | All Souls College |
Related Artists:
Richard Gerstl
(September 14, 1883 ?C November 4, 1908) was an Austrian painter and draughtsman known for his expressive psychologically insightful portraits, his lack of critical acclaim during his lifetime, and his affair with the wife of Arnold Schoenberg which led to his suicide. Richard Gerstl was born in a prosperous civil family, Emil Gerstl, a Jewish merchant, and Maria Pfeiffer, non-Jewish woman. He visited the Viennese Piaristengymnasium (de) (Bundesgymnasium Wien 8 (de), Josefstadt), but he had to leave because of difficulties of discipline. Early in his life, Gerstl decided to become an artist, much to the dismay of his father. After performing poorly in school and being forced to leave the famed Piaristengymnasium in Vienna as a result of "disciplinary difficulties," his financially stable parents provided him with private tutors. In 1898, at the age of fifteen, Gerstl was accepted the Academy of Fine Arts Vienna where he studied under the notoriously opinionated and difficult Christian Griepenkerl. Gerstl began to reject the style of the Vienna Secession and what he felt was pretentious art. This eventually prompted his vocal professor to proclaim, "The way you paint, I piss in the snow!" Frustrated with the lack of acceptance of his non-secessionist painting style, Gerstl continued to paint without any formal guidance for two years. For the summers of 1900 and 1901, Gerstl studied under the guidance of Simon Holl??sy in Nagyb??nya. Inspired by the more liberal leanings of Heinrich Lefler (de), Gerstl once again attempted formal education. Unfortunately, his refusal to participate in a procession in honor of Emperor Franz Joseph I of Austria further ostracized him and led to his departure. Gerstl felt that taking part in such an event was "unworthy of an artist." His final exit from Lefler's studio took place in 1908. In 1904 and 1905, Gerstl shared a studio with his former academy classmate and friend, Viktor Hammer. Although Hammer had assisted in Gerstl's admittance to Lefler's tutelage and their relationship was friendly, it is difficult to determine how close the two men were as Gerstl did not associate with other artists. Regardless of their personal feelings, by 1906, Gerstl had acquired his own studio. Although Gerstl did not associate with other artists, he did feel drawn to the musically inclined; he himself frequented concerts in Vienna. Around 1907, he began to associate with composers Arnold Schoenberg and Alexander von Zemlinsky, who lived in the same building at the time. Gerstl and Schoenberg developed a mutual admiration based upon their individual talents. Gerstl apparently instructed Schoenberg in art.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.






Raphael
All the Raphael's Oil Paintings




Supported by oil paintings and picture frames 



Copyright Reserved